14. every little bit hurts
tänk att jag kunde vara så dum. tänk att jag gav dig chans på chans och tänk att du tog inte vara på en enda men jag gav dig chanserna ändå! jag trodde jag kände dig, men jag hade fel. jag trodde du var den omtänksamma, snälla killen som ibland gjorde sina misstag. men du är likadan som alla andra idioter där ute! vem var det som viskade "jag älskar dig" i mitt öra? var det du? isåfall måste du vara riktigt bombad. du tiggde om att jag skulle göra slut! varför gjorde du annars sak på sak på sak på sak mot mig?! eller är du kanske bara född idiot?! jag har aldrig ljugit för dig, jag har alltid berättat sanningen för dig. aldrig under vårat förhållande har jag haft något bakom ryggen på dig, det ska du veta! ett sak har jag gjort för att hämnas, inte för att jag hade längtat. minns du att jag berättade det för dig istället för att hålla det för mig själv? kanske ska testa den metoden någon gång du också! känslan som ryser genom hela kroppen när man får reda på något du sagt, gjort eller som du haft hemligt.. den är inte särskilt trevlig.
de flesta tror att de vet precis vad jag snackar om. men inte en challe. vi kan ju börja om från början. den som orkar läsa detta gör det bra.
vårat liv var helt underbart, jag hade aldrig mått så bra. vi var på fest och där fanns en tjej som du kom bra överens med. du tog hennes nummer och ni höll kontakten. dag efter dag hade ni kontakt och jag tänkte väl inge mer på det. en dag var vi med varandra och din mobil låg bredvid mig. du fick ett sms och jag tog upp telefonen. då slängde du dig över mig och jag förstod inte vad det var som var så jäääävla hemligt. jag började fundera, men gjorde inga större inryck.
en helg i februari var vi med våra gemensamma kompisar och tjejen han hade haft kontakt med var också där. allihopa satt i vardagsrummet och spelade kort. förutom två. det tog ett tag för mig att komma på vilka som inte var i närheten. det var herr andreas dahlström och hans lilla flamma. jag gick in i köket där de satt. när jag kom in satt de tätt tätt tätt och jag vet inte vad de gjorde men det såg ut som om de viskade något till varandra. vad vet jag. i vilket fall som helst så röck de fortare än fan bort sina huvuden från varandra och jag blev mest chockad och gav andreas en blick och gick sedan bara därifrån.
lite senare satt de på samma ställe och pratade. jag frågade andreas vad fan det var frågan om och han sa att de bara satt och pratade. men men.
dagen därpå var vi på fest hemma hos ingen annan än emil ellertz. jag var lite rädd och smått arg och förvirrad för jag visste inte vad fan andreas höll på med. plötsligt tog andreas in mig i sovrummet och ville prata med mig. han berättade för mig att han inte sett allt. han var otrogen igår med tjejen i köket. jag gav honom en dänga och ville mest av allt be honom försvinna ur mitt jävla liv.
livet gick vidare, det blev lite som det blev, tog dagarna som de kom. jag gjorde slut men efter någon vecka/månad blev vi tillsammans igen. jag älskade honom alltför mycket för att släppa honom, men det han hade gjort fanns alltid kvar inom mig. jag bad honom att sluta kontakten med henne, och han sa att det skulle han för han gjorde allt för mig och han ville visa att han ångrade sig.
en dag satt jag och tittade på andreas innebandyträning. jag satt och höll i hans telefon och hans väska. av någon anledning som jag inte minns så fick jag för mig att jag skulle skriva in tjejens mobilnummet på hans mobil. jag visste att han hade raderat hennes nummer från hans mobil. när jag slagit in numret och trycker på luren så kommer namnet "henrik svanström" upp på skärmen. och nog fan ser jag skillnad på en kille i hans klass och tjejen han var otrogen med. jag blev så klart jävligt förbannad och jag förstod direkt vad han hade hållit på med. istället för att lyssna på mig så sket han fullständigt i vad jag kände utan använde sig utav en annan killes namn och hade fortfarande kontakt med tjejen, tjejen han var otrogen med.
jag pallade inte mera. jag kände mig lurad, som om jag inte var värd ett skit. hur kan man göra något mot någon man säger dig älska?
sommaren kom och skolan var slut för terminen. just denna dag berättade jag för dig att det var över. jag klarade inte av att ha en kille som aldrig lät mig gå i första hand, som varit otrogen och som det är helt omöjligt att lita på. det var över, men senare på kvällen skulle vi till ån med våra gemensamma kompisar och det var redan bestämt. så det blev så att vi var i samma gäng, men jag kan ju lova att vi inte utbytta många ord.
senare på kvällen träffade jag på en kompis och stod och pratade med henne en stund. sedan när vi pratat klart var andreas och ellertz (som jag gick med vid just det tillfället) borta. jag ringde till ante och jag frågade honom var de var. han svarade vid ån. och sedan svarade han att han inte visste var de var. aha, tänkte väl jag då. knepig kille, bott i sundsvall i över sjutton år och han vet inte ens var han är. jag förstod nästan att det var något fuffens på gång. resten av gångerna jag ringde svarade han inte.
jag gick med några vänner, sandra bergström och rebecca grankvist. senare träffade jag på ellertz och jag frågade honom var han gjort av ante. och det svaret jag fick var det sämsta svaret jag kunde fått. han hade ringt till tjejen han var otrogen med och gick omkring med henne. jasså, kanske därför han struntade fullständigt i att svara var han var så jag kunde vara med honom. jag ringde en killkompis som jag och andreas då hade gemensamt, zebastian. jag berättade för honom hur det låg till och frågade honom vad jag skulle göra. han kom genast till stället jag var på och han ringde upp andreas, och då jävlar anåda gick det att svara :) vi bestämde plats och zebbe skulle prata med honom. det blev lite väl och de började slå varandra. andreas fick en fläskläpp och började blöda och gick med bamsesteg hemåt till granloholm.
senare var jag så ledsen och så jävla arg på andreas, någon som inte förstår mig? :) men men. jag träffade på en killkompis. och det gick lite för långt. denna människa var full och jag med. jag skyller ingenting på alkoholen för jag visste precis vad jag gjorde och det tror jag att denne herr visste också. jag ville så jävla gärna hämnas på andreas och det gjorde jag.
jag ringde andreas under lunchen på sommarjobbet och sa att vi skulle träffas. jag berättade för honom hur det var och vad jag hade gjort. han slog mig, han tryckte upp mig mot järnpinnar och han bad mig dra åt helvete för att jag varit "otrogen". vänta här ett slag. hade jag varit otrogen? vi var inte ens tillsammans!
tiden gick. efter en tag blev vi tillsammans igen och ville försöka för sista gången. ja, och man kan ju gissa att det försöket inte blev mycket bättre.
pga att andreas varit otrogen och gjort saker som hela tiden visat att han inte älskade mig var jag otroligt rädd, osäker, orolig och blev lätt svartsjuk. svartsjuka är rädslan att förlora någon man älskar. och trots allt så älskade jag dig, men allt du gjort var en pina dag efter dag att leva med.
det var en kväll och vi hade bråkat. jag var hemma hos mig och andreas var hemma hos honom. trodde jag ja. nix pix, han var med tjejen han varit otrogen med och hennes kompisar! :) jag blev sårad ännu en gång och alltid, ALLTID skulle han dölja sanningen. för han visste att jag mådde dåligt utav den. men en god idé kanske! varför sätta sig i en situation där man känner att man måste ljuga? då har man ju erkänt och insett att man gjort fel, annars skulle man ju inte skämmas över sanningen?!
och så i somras då. vi skulle på fest och tjejen han varit otrogen med skulle dit. andreas sa att de inte hade haft kontakt på väldigt länge och jag fick ju då gå utifrån att han talade sanning. jag pratade med tjejens kompisar och jag fick reda på både det enda och det andra. andreas hade alltid sagt att det var hon som hade tagit kontakt med honom och ville träffas och så. men jag fick reda på att det var andreas som varit som fan på henne och hon hade haft ångest för hon visste att det var fel att de umgicks så och aa. tidigare hade om erkänt för mig att hon bara var ute efter att förstöra från början. jag blev sjukt förbannad, vem hade inte blivit det? men det var endå andreas som var det stora boven och jag är ledsen för alla onödigt dumma saker jag sagt mot dig, men aa. jag tror du fick min förklaring. jag blev arg, that's all.
hela tiden kommer det fram saker du gjort och sagt. hela tiden blev jag besviken över ditt falska uppträdande mot mig. du visade aldrig känslor för mig. eller jo, hemma hos dig och hemma hos mig. men du kunde fan inte visa kärlek för mig inför andra människor! vad fan är problemet, skämdes du över mig eller?! var du inte nöjd med mig? varför dög jag inte?! det är frågor som kommer upp i min hjärna och de gör de än idag :'(
du tycker inte att du gjort så mycket. men det är fler saker som har tagit skada på mig än du tror. det måste inte vara några direkta händelser, utan det kan vara saker som jag känner starkt negativa känslor för och som tar kål på mig utan att du ens tänker på det.
du är inte värd fler chanser. du är inte värd någonting alls. eller? kan bara nån ge mig hjälp, vad ska jag göra? :'( DU HAR ALDRIG RESPEKTERAT MIG OCH VAD JAG KÄNNER.
jag har mått dåligt så länge nu, jag har så länge så länge varit så osäker på vad jag velat. jag har mått dåligt utav att ha varit tillsammans med dig på slutet. även du har varit väldigt svartsjuk och du har varit det från första början, varför? jag visade ju allt för dig! du behövde kalsonger, jag köpte ett par till dig för 169 pix bara sådär. du mådde dåligt, jag kunde åka hem till dig och ge dig allt du behövde! du har själv sagt att jag är drömtjejen som alla killar vill ha, men hur fan kan man behandla en drömtjej på det sättet du behandlat mig på? jag tror inte dig för fem öre just därför.
är det konstigt att jag inte känt kärlek? det duger att visa kärlek när ingen annan ser på särskilt inte våra gemensamma tjejkompisar! vad fan är det du försöker visa dem då? åh gud, det brinner om mig, jag är fan röd om kinderna för jag blir så arg.
jag har aldrig gått först. jag har sällan fått reda på sanningen. jag har aldrig kunnat litat på dig och när jag har försökt så har jag bara blivit besviken. alltid är det något som är viktigare än att jag ska må bra och att jag ska bli glad.
droppen kom bara för någon dag sedan. jag satt vid din dator och plötsligt såg jag två bilder på en tjej som du surrat om och umgåts med mycket som också är en god vän till mig. jag frågar dig vad sjuttsiken han sysslar med. han sa att hon hade skickat bilderna över msn av någon konstig anledning. jag visste redan att han ljög. han gör alltid saker som han inte kan stå för! varför göra saker och sedan vet man att man måste ljuga!? IDIOT. blir så jävla arg. jag skickar sms till henne och frågar hur det låg till. mycket riktigt så hade ante bett om bilderna. mina tankar var: vad fan ska han med dem till då? varför ska han sitta och glo på henne nu då?
men det jag tänkte på mest var: VARFÖR INTE TALA SANNING?
men shit, det här blev mycket skrivet. och jag har nog inte fått med allt heller. kommer jag på något mer på skriver jag upp det.
men vad ska jag göra? ska jag bara skita i honom? han är falsk, han ljuger, han har varit otrogen och det går inte lita på det han säger. varför skulle han såra mig med vilje gång på gång om han älskade mig? det är frågan.
elin jennie eriksson holfelt
angelica nordstrand - utan dig hade jag inte orkat gått igenom detta, tack för allt. du är allt för mig
de flesta tror att de vet precis vad jag snackar om. men inte en challe. vi kan ju börja om från början. den som orkar läsa detta gör det bra.
vårat liv var helt underbart, jag hade aldrig mått så bra. vi var på fest och där fanns en tjej som du kom bra överens med. du tog hennes nummer och ni höll kontakten. dag efter dag hade ni kontakt och jag tänkte väl inge mer på det. en dag var vi med varandra och din mobil låg bredvid mig. du fick ett sms och jag tog upp telefonen. då slängde du dig över mig och jag förstod inte vad det var som var så jäääävla hemligt. jag började fundera, men gjorde inga större inryck.
en helg i februari var vi med våra gemensamma kompisar och tjejen han hade haft kontakt med var också där. allihopa satt i vardagsrummet och spelade kort. förutom två. det tog ett tag för mig att komma på vilka som inte var i närheten. det var herr andreas dahlström och hans lilla flamma. jag gick in i köket där de satt. när jag kom in satt de tätt tätt tätt och jag vet inte vad de gjorde men det såg ut som om de viskade något till varandra. vad vet jag. i vilket fall som helst så röck de fortare än fan bort sina huvuden från varandra och jag blev mest chockad och gav andreas en blick och gick sedan bara därifrån.
lite senare satt de på samma ställe och pratade. jag frågade andreas vad fan det var frågan om och han sa att de bara satt och pratade. men men.
dagen därpå var vi på fest hemma hos ingen annan än emil ellertz. jag var lite rädd och smått arg och förvirrad för jag visste inte vad fan andreas höll på med. plötsligt tog andreas in mig i sovrummet och ville prata med mig. han berättade för mig att han inte sett allt. han var otrogen igår med tjejen i köket. jag gav honom en dänga och ville mest av allt be honom försvinna ur mitt jävla liv.
livet gick vidare, det blev lite som det blev, tog dagarna som de kom. jag gjorde slut men efter någon vecka/månad blev vi tillsammans igen. jag älskade honom alltför mycket för att släppa honom, men det han hade gjort fanns alltid kvar inom mig. jag bad honom att sluta kontakten med henne, och han sa att det skulle han för han gjorde allt för mig och han ville visa att han ångrade sig.
en dag satt jag och tittade på andreas innebandyträning. jag satt och höll i hans telefon och hans väska. av någon anledning som jag inte minns så fick jag för mig att jag skulle skriva in tjejens mobilnummet på hans mobil. jag visste att han hade raderat hennes nummer från hans mobil. när jag slagit in numret och trycker på luren så kommer namnet "henrik svanström" upp på skärmen. och nog fan ser jag skillnad på en kille i hans klass och tjejen han var otrogen med. jag blev så klart jävligt förbannad och jag förstod direkt vad han hade hållit på med. istället för att lyssna på mig så sket han fullständigt i vad jag kände utan använde sig utav en annan killes namn och hade fortfarande kontakt med tjejen, tjejen han var otrogen med.
jag pallade inte mera. jag kände mig lurad, som om jag inte var värd ett skit. hur kan man göra något mot någon man säger dig älska?
sommaren kom och skolan var slut för terminen. just denna dag berättade jag för dig att det var över. jag klarade inte av att ha en kille som aldrig lät mig gå i första hand, som varit otrogen och som det är helt omöjligt att lita på. det var över, men senare på kvällen skulle vi till ån med våra gemensamma kompisar och det var redan bestämt. så det blev så att vi var i samma gäng, men jag kan ju lova att vi inte utbytta många ord.
senare på kvällen träffade jag på en kompis och stod och pratade med henne en stund. sedan när vi pratat klart var andreas och ellertz (som jag gick med vid just det tillfället) borta. jag ringde till ante och jag frågade honom var de var. han svarade vid ån. och sedan svarade han att han inte visste var de var. aha, tänkte väl jag då. knepig kille, bott i sundsvall i över sjutton år och han vet inte ens var han är. jag förstod nästan att det var något fuffens på gång. resten av gångerna jag ringde svarade han inte.
jag gick med några vänner, sandra bergström och rebecca grankvist. senare träffade jag på ellertz och jag frågade honom var han gjort av ante. och det svaret jag fick var det sämsta svaret jag kunde fått. han hade ringt till tjejen han var otrogen med och gick omkring med henne. jasså, kanske därför han struntade fullständigt i att svara var han var så jag kunde vara med honom. jag ringde en killkompis som jag och andreas då hade gemensamt, zebastian. jag berättade för honom hur det låg till och frågade honom vad jag skulle göra. han kom genast till stället jag var på och han ringde upp andreas, och då jävlar anåda gick det att svara :) vi bestämde plats och zebbe skulle prata med honom. det blev lite väl och de började slå varandra. andreas fick en fläskläpp och började blöda och gick med bamsesteg hemåt till granloholm.
senare var jag så ledsen och så jävla arg på andreas, någon som inte förstår mig? :) men men. jag träffade på en killkompis. och det gick lite för långt. denna människa var full och jag med. jag skyller ingenting på alkoholen för jag visste precis vad jag gjorde och det tror jag att denne herr visste också. jag ville så jävla gärna hämnas på andreas och det gjorde jag.
jag ringde andreas under lunchen på sommarjobbet och sa att vi skulle träffas. jag berättade för honom hur det var och vad jag hade gjort. han slog mig, han tryckte upp mig mot järnpinnar och han bad mig dra åt helvete för att jag varit "otrogen". vänta här ett slag. hade jag varit otrogen? vi var inte ens tillsammans!
tiden gick. efter en tag blev vi tillsammans igen och ville försöka för sista gången. ja, och man kan ju gissa att det försöket inte blev mycket bättre.
pga att andreas varit otrogen och gjort saker som hela tiden visat att han inte älskade mig var jag otroligt rädd, osäker, orolig och blev lätt svartsjuk. svartsjuka är rädslan att förlora någon man älskar. och trots allt så älskade jag dig, men allt du gjort var en pina dag efter dag att leva med.
det var en kväll och vi hade bråkat. jag var hemma hos mig och andreas var hemma hos honom. trodde jag ja. nix pix, han var med tjejen han varit otrogen med och hennes kompisar! :) jag blev sårad ännu en gång och alltid, ALLTID skulle han dölja sanningen. för han visste att jag mådde dåligt utav den. men en god idé kanske! varför sätta sig i en situation där man känner att man måste ljuga? då har man ju erkänt och insett att man gjort fel, annars skulle man ju inte skämmas över sanningen?!
och så i somras då. vi skulle på fest och tjejen han varit otrogen med skulle dit. andreas sa att de inte hade haft kontakt på väldigt länge och jag fick ju då gå utifrån att han talade sanning. jag pratade med tjejens kompisar och jag fick reda på både det enda och det andra. andreas hade alltid sagt att det var hon som hade tagit kontakt med honom och ville träffas och så. men jag fick reda på att det var andreas som varit som fan på henne och hon hade haft ångest för hon visste att det var fel att de umgicks så och aa. tidigare hade om erkänt för mig att hon bara var ute efter att förstöra från början. jag blev sjukt förbannad, vem hade inte blivit det? men det var endå andreas som var det stora boven och jag är ledsen för alla onödigt dumma saker jag sagt mot dig, men aa. jag tror du fick min förklaring. jag blev arg, that's all.
hela tiden kommer det fram saker du gjort och sagt. hela tiden blev jag besviken över ditt falska uppträdande mot mig. du visade aldrig känslor för mig. eller jo, hemma hos dig och hemma hos mig. men du kunde fan inte visa kärlek för mig inför andra människor! vad fan är problemet, skämdes du över mig eller?! var du inte nöjd med mig? varför dög jag inte?! det är frågor som kommer upp i min hjärna och de gör de än idag :'(
du tycker inte att du gjort så mycket. men det är fler saker som har tagit skada på mig än du tror. det måste inte vara några direkta händelser, utan det kan vara saker som jag känner starkt negativa känslor för och som tar kål på mig utan att du ens tänker på det.
du är inte värd fler chanser. du är inte värd någonting alls. eller? kan bara nån ge mig hjälp, vad ska jag göra? :'( DU HAR ALDRIG RESPEKTERAT MIG OCH VAD JAG KÄNNER.
jag har mått dåligt så länge nu, jag har så länge så länge varit så osäker på vad jag velat. jag har mått dåligt utav att ha varit tillsammans med dig på slutet. även du har varit väldigt svartsjuk och du har varit det från första början, varför? jag visade ju allt för dig! du behövde kalsonger, jag köpte ett par till dig för 169 pix bara sådär. du mådde dåligt, jag kunde åka hem till dig och ge dig allt du behövde! du har själv sagt att jag är drömtjejen som alla killar vill ha, men hur fan kan man behandla en drömtjej på det sättet du behandlat mig på? jag tror inte dig för fem öre just därför.
är det konstigt att jag inte känt kärlek? det duger att visa kärlek när ingen annan ser på särskilt inte våra gemensamma tjejkompisar! vad fan är det du försöker visa dem då? åh gud, det brinner om mig, jag är fan röd om kinderna för jag blir så arg.
jag har aldrig gått först. jag har sällan fått reda på sanningen. jag har aldrig kunnat litat på dig och när jag har försökt så har jag bara blivit besviken. alltid är det något som är viktigare än att jag ska må bra och att jag ska bli glad.
droppen kom bara för någon dag sedan. jag satt vid din dator och plötsligt såg jag två bilder på en tjej som du surrat om och umgåts med mycket som också är en god vän till mig. jag frågar dig vad sjuttsiken han sysslar med. han sa att hon hade skickat bilderna över msn av någon konstig anledning. jag visste redan att han ljög. han gör alltid saker som han inte kan stå för! varför göra saker och sedan vet man att man måste ljuga!? IDIOT. blir så jävla arg. jag skickar sms till henne och frågar hur det låg till. mycket riktigt så hade ante bett om bilderna. mina tankar var: vad fan ska han med dem till då? varför ska han sitta och glo på henne nu då?
men det jag tänkte på mest var: VARFÖR INTE TALA SANNING?
men shit, det här blev mycket skrivet. och jag har nog inte fått med allt heller. kommer jag på något mer på skriver jag upp det.
men vad ska jag göra? ska jag bara skita i honom? han är falsk, han ljuger, han har varit otrogen och det går inte lita på det han säger. varför skulle han såra mig med vilje gång på gång om han älskade mig? det är frågan.
elin jennie eriksson holfelt
angelica nordstrand - utan dig hade jag inte orkat gått igenom detta, tack för allt. du är allt för mig
Kommentarer
Postat av: Johan
Elin...jag vet inget om detta men, jag tkr personligen att du ska skita i honom...hade JAG varit DU, så hade jag inte gett honom en 3:e chans, kanske inte än en 2:a chans.
Postat av: Camilla
Jag onkade läsa det förr, men inte nu!:P
Postat av: Camilla
Jag onkade läsa det förr, men inte nu!:P
Postat av: elin
du är värd så mycket bättre, jag hoppas verkligen du har kommit ur dethär. en person som ljuger och är otrogen m.m är inte värd fler chanser.
Postat av: elinholfelt
jo, det är väl nog så. tyvärr har jag inte kommit ur det. allt är så jobbigt, orkar inte känna såhär. men en vacker dag kommer jag också gå vidare. och den dagen kommer bli en förjävliga vacker dag!
Postat av: Du vet...
Mycket snack, lite verkstad I think.
Trackback
