nå företagsekonomi blev det snålt utav. framför mig hittade jag istället en bok av mia törnblom, hennes böcker handlar om självkänsla och relationer och sånt. vet att mamma läser böckerna och hon har sagt åt mig att också läsa. men fan, jag hatar böcker. men tanken slog mig att det kanske kunde stå något där i som kanske var nyttigt för mig att läsa.

och rätt hade jag.

när personer är otrogna mot varandra är det enligt min mening oftast inte sex det handlar om, utan i själva verket är det längtan efter bekräftelse vi söker, vilket i sin tur bottnar i låg självkänsla. ett enkelt och snabbt sätt att få den bekräftelse vi vill ha kan vara att skaffa oss en ny partner som ser oss med helt nya ögon. om vi istället lär oss att tycka om oss själva, samtidigt som vi är tydliga mot vår partner om vad vi vill och vad vi inte vill i vår relation, så tror jag att dethär med otrohet inte alls behöver förekomma så ofta som det gör idag. de flesta som jag möter blir inte alls lyckligare efter att de har varit otrogna, snarare känner många sig ännu mer tomma och längtar ännu mer efter bekräftelse.

i vissa perioder var allt jag gjorde, tyckte och sa helt uppåt väggarna fel. han kunde se med avsmak på mig när jag kom hem, eller himla uttråkat med ögonen när jag berättade något som hänt under dagen. men inte alltid. när han var glad så var jag bäst igen. och eftersom jag hade lärt mig att se på mig själv med hans ögon, så åkte min självkänsla berg- och dalbana i flera år.

jag kände mig ansvarig för att jag inte blev respekterad och bekräftad i mitt äktenskap på det sätt som jag respekterade och bekräftade min man. man har ju lärt sig att "it takes two to tango". och det gör det ju. men om den andra dansar jitterbug då? och vägrar byta dans även om du ropar att du inte kan bugga? eller om han oavbrutet trampar dig på tårna?

har läst kapitlet nu om sånt skit, och ja.. vad ska man säga.