för folk som verkar ta åt sig av allt jag skriver, ge upp och sluta kommentera.

tänkte ta upp en sak nu som några vet om, vem vissa andra inte. man säger ju det att det man inte vet om kan man inte må dåligt över. men ibland kanske det är bäst att veta sanningen.

maj 2006 blev jag tillsammans med andreas, en jättesnäll kille som gjorde mig lycklig. under två och ett halvt års tid hade vi haft en hel del uppehåll och det hade varit slut några gånger. varför tog det slut? nu när jag tänker tillbaka så kommer jag att tänka på att varje gång det tog slut så var det pga jag hade blivit sårad av honom... att han varit otrogen eller bara att lögnerna tog kål på mig. men vi hittade alltid tillbaka varandra gång efter gång. rättare sagt så var det du som visste vad du skulle göra för att få tillbaka mig och jag som saknade dig för mycket för att stå emot.

han sårade mig en hel del gånger, men jag kände att jag behövde honom så mycket. jag kände att det som skulle krävas för att jag skulle göra slut var att han sårade mig riktigt rejält så att det var uppenbart att han var en idiot.

i början av oktober 2008 tog det slut mellan oss, jag kände att det fick vara nog, allt som hänt mellan oss hade förändrat våran relation totalt. jag var mycket med mina underbart härliga kompisar, vi var med varandra varje helg och även ibland på vardagarna. jag träffade genom dem en kille, det började med att han skrev sms om att jag var fin och allt vad det var. vi umgicks en del, var hos varandra och han gav mig en massa lovord.

denna kille visste jag inte vad jag skulle tro om. folk runt omkring berättade för mig om vilken idiot han var. till och med hans vänner varnade mig för att han var en player. jag försökte skaffa mig en egen uppfattning, menade alltid det som de andra berättat i bakhuvudet. och det var helt sjukt, för jag trodde på dig. varje gång det hände något, varje gång du drog iväg med någon tjej eller något annat så ringde du dagen efter och kom med en massa ursäkter. och jag fattar inte hur, men jag trodde dig. samtidigt som jag innerst inne kände att han bara lekte en lek. antar att jag var så svag för denna person så att jag vägrade inse.

när jag blev arg på dig visste du precis vad du skulle säga för att övertyga mig om att det inte stämde det jag hade hört. du visste precis hur du skulle bete dig, det är helt sjukt hur skickligt spelat det är egentligen. men fult, okänsligt och jävligt idiotiskt...

sen började jag umgås med mitt ex igen, efter att jag insett att den andre inte var något att ha. insåg att det inte fanns någon som andreas, allt vi gjorde tillsammans gick inte att jämföra med att göra samma sak med en annan kille... det var som natt och dag. så i december började jag umgås med andreas igen och vi blev tillsammans och det är vi fortfarande :)

jag tror att det är många tjejer som känner sig fast i ett förhållande. oberoende vem det är så tycker jag att det är skit. jag vet hur jobbigt det är, det är ett rent helvete. man vill, men ändå inte.. man får en sån ångest. jag har ofta känt att jag vill bara ta mig ut ur skiten men jag orkar inte och vet inte hur. men vet vad som är rätt, och det är att bara ge fan i människan. men det är lättare sagt än gjort. vännerna försöker stötta en att göra slut, men det enda man kan tänka på är hur mycket man kommer sakna honom om man gör slut.

man kan se det som att man sitter fast i ett nät. man vet en väg ut, men ändå drar man inte därifrån. det finns några få fördelar med att stanna, men utanför nätet finns frihet och så många fler fördelar. man stannar i nätet för man vågar inte krypa ut därrifrån, för vem vet vad som väntar där utanför.

det var bara ett spel, att få en tjej att falla för en och sedan ha henne när hon passar men ändå leva ett fritt liv utan begränsningar. ljuga för att få sanningen att låta som en lögn, det var din specialitet. lögnare kommer aldrig bli trodd, det slutar med att ingen kommer lita på dig!

jag tror att det är många som lever med det här. ingen är värd att behandlas på det viset, INGEN. jag lider med dem som blir det...
jag tog mig i varje fall ut ur detta och det är så skönt efteråt. det är ett helvete under tden, men det går över. det känns inte som så, men det gör det.

nu såhär efteråt tänker jag på hur sjukt jag reagerat. har jag blivit sårad så har jag gjort slut och blivit väldigt ledsen. jag har saknat människan så mycket och aldrig riktigt tappat känslorna. men varför är det så? blir man sårad så är det bara ett tecken på att den man är tillsammans med inte är värd dig?! men varför vara gråta över en idiot? han får väl skylla sig själv? men ändå gör man det, ändå blir man ledsen. sjukt.. jag beundrar dem som står på sig, som ber människan dra åt helvete och inte svarar när människan senare ringer. men jag är inte sån. jag är för svag, jag kan inte kontrollera mina känslor. synd kan jag ibland tycka.

kasta inte pärlor åt svin. de är inte värda energin

stand up little girl, a broken heart can't be that bad

men glöm inte, folk kan förändras! är du stark nog att ge honom chansen? andreas dahlström ♥